Kaxig som jag är frågade jag en av dem hur länge han hade bott i Spanien. I 23 år uppgav han med stolthet. När jag frågade honom hur mycket spanska han talar, blev han tyst och generad. Han umgås ju bara med andra svenskar som bor härnere och är inte alls integrerad i spansk kultur. Men han tillade snabbt att han tillfört mycket till den spanska ekonomin etc.

Min fråga blir den. Är kulturanpassning bara något som ska gälla för flyktingar och människor med dålig ekonomi? Gäller andra regler för personer som har flyttat exempelvis från Sverige till Spanien, eller från England till Portugal?

Varför är det ett större hot att en Irakier i Sverige inte vill lära sig svenska än det är att en svensk i Spanien inte bryr sig om att lära sig Spanska?

Låt människor bestämma själva om de vill anpassa sig till sitt nya land eller inte. Varför är det ett hot att en del inte vill? Så länge som vi lever tillsammans med respekt för varandra och att varje individ skapar sig det liv han eller hon vill ha oavsett ursprung eller nuvarande hemvist. Det är väl viktigare än att alla ska prata samma språk.

Jag skrattade för mig själv åt dubbelmoralen när jag cyklade till affären härnere i Spanien och köpte Kalles Kaviar och ABBAS inlagda sill. Jag cyklade sedan förbi den söta lilla norska kyrkan. Tänk att katolikerna härnere accepterat denna tänkte jag ironiskt och kunde inte låta bli att tänka på rädslan för byggandet av moskéer i västvärlden.

Efter att ha gått igenom diverse svordomar och önskat död och pina över den otäcka individ som sabbat min cykel, kom jag på mig själv och började skratta. Skratta åt mig själv och hur underbart primitiv och mänsklig jag är.

Min ilska rann av och jag kunde använda all den energin åt den 10 km långa promenaden som det innebar att ta sig hem.

Vi reagerar så olika när vi hamnar i situationer som vi inte har valt. Jag blev arg. Andra kanske hade börjat gråta. Någon annan kanske hade skrattat.

Nu är detta kanske inte det bästa exemplet, men det jag vill komma åt är att det är viktigt att vi känner oss själva och våra olika sätt att reagera på stress och i förlängningen kris. Det finns inget som är rätt eller fel när det gäller reaktioner.

Faktum är att ett väldigt effektivt sätt att ha personlig beredskap för stress och kris är att känna sig själv. Hur reagerar jag?

• Känn dina reaktioner
• Var snäll mot dig själv och fördöm inte dig själv för att du är mänsklig och reagerar
• Gå in i din reaktion (i mitt fall min ilska)
• Att vara i nuet ger en enorm kraft istället för att fly bort från reaktionerna

En person som känner sina reaktioner och ”blir vän” med dessa har ofta en mycket högre stresströskel och kan hantera kriser bättre.

Håller du med? Jag tror det ligger mycket i detta. Ha en go dag!

Det är av stor hjälp i livet att lära sig att identifiera sina egna tankefällor. När vi kan sätta ord på vad dom är, då kan vi aktivt gå in och bryta dessa negativa tankebanor.

I mitt arbete med personer med missbruksproblematik stöter jag ofta på dem som har ett svart-vitt tänkande. De faller ofta in i att saker och ting antingen är väldigt bra för att nästa stund se allt i mörker. Det finns inget mitt emellan. Denna tankefälla kan vara mycket destruktiv för en person som har haft ett bakslag i bearbetandet av sitt missbruk.

Andra tankefällor kan vara det vi kallar katastrofiering. När en person med automatik tänker sig det värsta scenariot. En leverfläck blir hudcancer. Börserna går ner = jag blir hemlös.

Det finns många olika tankefällor. Ett bra sätt att lära känna sina egna är att börja notera hur vi tänker i olika stressituationer. Ställ dig frågan: ”Vad säger jag när jag pratar med mig själv?”

Nästan alla människor har sådana här tankefällor som reflexmässigt drar igång när vi möter livets utmaningar. Dessa destruktiva tankar påverkar självbilden och självförtroendet.

Vi ska snacka mer om detta framöver. Hör gärna av dig om du har tankar kring detta.

När jag var yngre fanns det något som kallades ”Medveten Närvaro” som var en teknik för att också bejaka nuet.

I alla tider har det funnits förespråkare för detta. Vi vet ju att uttrycket ”Carpe Diem” betyder fånga dagen.

Det är så lätt att vi flyr bort från det som är och inte går in i känslan. Speciellt frestande att fly är det om känslan är negativ.

Den modernaste trenden inom detta med hur vi förhåller oss till nuet heter Mindfulness. Det är en fantastisk trend som hjälper många. För oss som varit med ett tag är det inte fråga om några revolutionerande nyheter. Det är ett mer nutida och modernt sätt att förhålla sig till sig själv och livet. Det som gjort att det blivit så populärt är att man skalat bort alla religiösa förtecken och därför lyckats få in det i samhället på både arbetsplatser och utbildningar.

Det viktiga är inte vad vi kallar saker och ting. Det viktiga är att varje individ hittar ett sätt att inte fly från det som händer här och nu. Det går att vara mindful genom att sitta i lotusställning med glasartad blick och se ut som en zombie. Men det går precis lika bra att vara mindful med hårdrocksmusik i öronen i vänthallen på Stockholms Central.

Det handlar inte om metoder. Det handlar om ett förhållningssätt. Mindfulness är inget flum utan ett fantastiskt sätt att umgås med sig själv och livet. Du behöver inte bli någon som du inte är för att få det att fungera.

Kolla in den här hemsidan om du vill veta mer: http://www.levnu.net/
Katarina håller även utbildningar via: http://sverigehalsan.se/

Hur ofta frågar vi varandra hur vi mår? Jag tänker ibland på hur ensamma människor är. Jag tror att innerst inne längtar vi efter att någon ska intressera sig för hur vi har det. Visst har vi rätten till vårt privatliv och det finns perioder i livet när vi inte vill att folk ska komma nära. Det måste naturligtvis respekteras.

Överlag tror jag dock att det är så att vi vill bli sedda och hörda. Behovet finns där att få berätta för andra både när vi mår bra eller när vi har det kämpigt.

När jag bodde i USA brukade jag ibland chocka folk när de slängde ur sig den amerikanska hälsningen: ”How are you doing?” Det är ju bara en hälsning precis som ”HEJ!” på svenska. När jag då svarade med att börja berätta hur jag mådde tittade folk förundrat på mig och undrade om jag inte var klok.

Jag tycker om när folk frågar hur jag mår. Det är när det kommer från en individ som faktiskt vill veta hur jag har det.

Själv frågar jag ofta hur människor i min omgivning har det. Då märket jag vilken bristvara det är. Många har lärt sig att förhålla sig till en ensamhet där någon sällan frågar hur dom mår. Några av de ensammaste människorna jag känner lever i äktenskap och relationer. Men Hallå! Här har dom en karl som dom kryper under täcket med varje afton och de frågar sällan eller aldrig varandra hur dom mår. (Många såna par har slutat älska med varandra också… men det är ett annat blogginlägg!) Vi som lever ensamma fattar ju inte hur man kan ha en vacker karl bredvid sig och inte utnyttja honom till fullo till kropp själ och ande! J Gräset är alltid grönare på andra sidan…

Nåväl, nu handlade det inte om Ulf Lidmans brist på karlar, utan på hur vi människor mår bra av att någon frågar hur vi mår.

Gör så att du medvetet frågar människor som du möter i din vardag hur dom mår. Och gör det på ett sätt som visar att du verkligen vill veta och att du bryr dig. Jag kan ana att du får ett fantastiskt gensvar. Det är både meningsfullt, stimulerande och tillfredsställande. Börja med att medvetet stoppa vardagens ekorrhjul med att fråga någon som du lever tillsammans med eller för oss singlar, någon som är viktig i livet.

Lycka till! Och jag mår ganska bra förutom den där förstorade prostatan!

“Jag borde byta namn Ulf!” inledde hon med. ”Jag borde heta Sigourney!”

”Oj!” tänkte jag. ”Har hon börjat dricka igen?”

Jag bad henne att förklara mer och då insåg jag att så inte var fallet. Hon började berätta att hon var så trött på att kalla sig alkoholist. Hur hon upplevde det som negativt att leva under en myt som säger: En gång alkis – alltid alkis. Hon beskrev hur hon kände sig degraderad av sig själv och sin omgivning av detta.

”Sigourney betyder Besegrare” fortsatte hon. ”DET är min identitet. Jag är ju helt fantastisk som har besegrat och tagit kontroll över min alkoholkonsumtion! Jag vill inte längre identifiera mig med det jag har varit. Jag vill identifiera mig med den jag är idag – och det är en besegrare som är jäkligt stolt över att jag har tagit tillbaka kontrollen över mitt liv!”

Jag kunde inte låta bli att känna mig stolt över henne. Vilken insikt hon hade kommit till. Människor är fantastiska!

Ett par dagar senare ringde hon dock och talade om att några jantelagsstyrda bitterfittor på Anonyma Alkoholister hade påmint henne om att hon inte ska tro att hon är något. Att det bara är en tidsfråga till hon åker dit igen om hon inte fortsätter att gå på möten och säga: ”Hej Jag heter Asta (fingerat namn) och jag är Alkoholist!”

”Men det struntar jag i!” sa hon i nästa andetag. ”Jag heter Sigourney och jag är en fantastisk Besegrare!”

Jag har vänner som är väldigt meditativa. De åker till retreatcenter och sitter och hummar och har sig. De upplever styrka i att stirra på träd i naturen eller av att sitta med glasartad blick och meditera.

När jag var med i kyrkans värld var det populärt med kristen djupmeditation och sedan kom det en trend med Chi Gong som alla skulle haka på.

Nu är jag inte engagerad kyrkligt längre, men det finns trender i alla sammanhang. Den nyaste trenden kallas Mindfulenss och det är mycket populärt.

Jag har provat det mesta från meditativ gång till karismatiska och många gånger hysteriska lovsångsstunder.

Många människor som har funnit något som fungerar för dem blir gärna fanatiska och nästan på gränsen lite sekteristiska när det gäller det som dom har hittat. Med detta kommer och en protektionistisk attityd. Man får inte ifrågasätta det dom håller på med. Just nu är man på farlig mark om man ifrågasätter Mindfulness. Det får man inte göra!

Jag tycker det är BRA ATT IFRÅGASÄTTA!! Jag tycker Mindfulness är fantastiskt och väldigt häftigt för dom som det funkar för! Jag är imponerad av Chi Gong och fascinerad av de berättelser från människor som får tillfredsställelse av det. Till pingstvännerna som sjunger lovsånger och talar i tungor med behållning säger jag; pladdra på allt vad ni kan och hojta. Likadant som jag säger till ateisten som hittar sitt inre lugn under en skogspromenad att fortsätta med det. Eller hårdrockaren som finner frid i elektrisk musik som bara ger mig huvudvärk. Killen som går på gym för att komma i balans har hittat det som funkar för honom.

Hitta det som stämmer med vem du är! Alla människor hittar sin balans på olika sätt. Det är inte metoden eller vägen till den inre balansen som är det viktiga, utan att vi provar och leker oss fram till det som tilltalar oss som individer. Vem är du? Var dig själv!

“Flytta på dig! Du har ju ändå tummen mitt i näven. Gå in och läs en bok med dig du som har läshuvud!”

Så slutade det oftast när jag skulle hjälpa till med något praktiskt i mitt barndomshem. Jag hade etiketten att vara opraktisk. Min bror var det tvärtom med. Han hade etiketten att vara händig. ”Du ska jobba med händerna, det är ingen idé att du pluggar!” Fick han göra istället.

Det finns mycket etiketter som vi sätter på oss själva och andra. Klassens clown! Familjens svarta får: Bråkstake. En del har etiketter på sig själva som handlar om att vara värdelös. Andra kämpar med etiketter som argbigga, surpuppa, bitterfitta och andra nedtryckande namnskyltar.

”Jag kan aldrig göra något rätt?” ”Jag misslyckas alltid!”

Många gånger använder vi polariserande uttryck såsom alltid och aldrig för att beskriva negativa tankar och beteenden som är förknippade med dessa etiketter.

En del av detta kan vi skoja om. Det sorgliga är dock att alldeles för många människor låter dessa etiketter styra hur de tänker om sig själva eller hur de tror eller förmodar att andra tänker om dem.

Tänk så många som har upplevt en enorm frigörelse genom att vara med i Caroline af Ugglas sångkör: ”Alla kan sjunga!” Individer som har haft etiketten omusikalisk stämplad i pannan och som sedan vågar ta steget och bryta med detta genom att sjunga i denna fantastiska kör.

Vad tänker du om dig själv? Har du mentalt tatuerat något epitet på dig själv som negativt påverkar hur du relaterar till dig själv och andra? Vad säger du när du pratar med dig själv? Eller vad tror du att andra säger om dig?

Första steget är att identifiera vad det är och sedan få hjälp med att lära sig hur man kan bryta dessa tankemönster. Det ligger en enorm kraft i att kunna lämna dessa handikappande tankar bakom sig. Att få byta ut ett antagande om sig själv att vara värdelös till att jag är fantastisk, det förändrar hela livet!

Det är ju jobbigt att försöka gå ned i vikt. Tänk om det fanns snabba metoder. Fettsugning!? Tittar med längtansfulla blickar på dammsugaren och fantiserar om att det skulle finnas ett munstycke att köpa på Clas Olssons som man kunde stoppa upp i lämpligt hål och bara suga ur fläsksvålen.

Det kallas irrationella tankar som man har när man lever med ett dilemma. Det kan vara att man vill bli av med överflödskilon, sluta röka, kontrollera vinkonsumtionen etc. Sånt där som man vill ändra på och gärna vill att det för ändamålet ska finnas en snabb och smärtfri metod.

”Genvägar äro senvägar min käre Valerian!” sade skolfröken i Ruskaby skola. Det handlar om att lära sig att ta kontroll över sitt liv ett steg i taget och inte febrilt leta efter snabbhissen som går från källaren upp till översta våningen.

När vi kämpar på i livet med att göra det som vi vill göra snarare än att göra det som vi inte vill göra….då blir det ofta två steg framåt, ett steg bakåt, ett åt sidan och sedan framåt igen.

När vi har råkat ta ett bakåtsteg då kommer skulden och skamkänslorna. Vi är så bra på att trycka ner oss själva.

Är det någon mer än jag som kämpar med en tankefälla som kallas ”Svartvitt Tänkande?” När allt går bra då går det så jäkla bra. Motion varje morgon, äta rätt, tänka rätt, allt går som på räls. Sen spårar det ut. Då är det ingen idé att försöka längre. Då blir det nattsvart! Fram med kanelbullarna, godiset, varför inte en liten bakelse? Samma person som var helt otroligt duktig på det han ville göra, blir nu expert på att göra det han egentligen inte vill.

Det gäller att kunna identifiera sina tankefällor och sätta ord på dem. Sedan har vi den kraften inom oss att komma på spåret igen. Vad vi tänker och hur vi tänker påverkar hut vi känner och hur vi agerar.

Vad häftigt det är att vara människa och lära oss hur vi kan hitta den väg som passar oss för att bli så underbara som vi vill vara!

Jag är en utåtriktad person och människor betyder mycket för mig. Jag är väldigt beroende av medmänniskor. Lika glad som jag blir av konstruktiva och positiva människor som vill mig väl, lika förtvivlad blir jag när jag inser att det finns motsatsen.

En del människor är som blodiglar. De suger sig fast och släpper inte taget. Deras egen historia och val de gjort i livet gör att de medvetet eller omedvetet försöker att dra ner andra. Det känns ganska snart när en individ inte vill oss väl!

Är dessa personer genomsyrade av ondska? Nej! Absolut inte! Samma individ som inte fungerar tillsammans med vissa personer kan vara hur älskvärd som helst mot andra. Visst är det intressant när vi inser hur mänskliga vi är.

Det fina i kråksången är att vi inte behöver sitta i ring och sjunga Kum Bah Yah med allt och alla! Vi får välja bort människor. Vilken frihet det är! När stressfaktorerna är människor får vi välja bort dem, precis som vi får välja bort andra faktorer i livet som skapar stress.

Jag väljer bort dom som inte vill mig väl. Jag vill inte och behöver inte ha den onödvändiga stress som är förknippat med infekterade situationer och individer.

Varför är det så vanligt att vi krampaktigt håller fast vid relationer som inte är bra för någon av parterna? Jag vet inte hur många arbetsplatser, familjer, vänkretsar där jag blivit inkopplad där den bästa lösningen på stress och svår relationsproblematik har varit att de inblandade helt enkelt väljer att välja bort varandra.

Det är inte en allena saliggörande lösning, men jag tror ibland att vi utesluter det som en möjlighet. Vi har något slags inbyggt lojalitetstänkande som gör att vi ser det som ett misslyckande att med respekt vandra vidare åt olika håll. Om en ko har sinat hjälper det inte att sitta och dra i juvret, det kommer ingen mjölk i alla fall. Och om en häst är död finns det inget ridspö i världen som kan få upp kraken i gallopp.